|
|
 |
Mandello DriveAbout 2009
|
|
|
|
Dag 10, 11/8, Två Guzzi-Presidenter möts
Denna dag, ett skönt äventyr, en tisdag mitt i livet...
Idag har vi upplevt den underbart vackra omgivningen runt Comosjön. Vi valde att åka "medsols" från Mandello till Lago di Comos pärla, Bellagio som ligger i "skrevet" på den kroppsformade sjön.
Vägen slingrar sig som en kåt orm mellan sjön och klippväggarna. Det är inte helt lätt att hålla fokus på trafiken då den smärtsamt vackra omgivningen pockar på för att uppfylla alla ens sinnen. Jo, det är sant: Under resan blir man till och med antastad av de mest anslående lukter. Man kan inte låta bli att fundera över detta med sambandet mellan landskapets skönhet och Italienarnas sinne för det estetiska.
- Nu vet vi varför folket i Mandello har ett sådan sällsynt öga för sköna linjer...
Bellagio kändes som ett riktigt ställe för jetsettare och det sköna folket. En av de mest kända glassare som har hus i trakten är tydlige George Cloney. Honom såg vi inte heller röken av...
Under den kurviga färden bekymrades Nicke något av den gula lampan som betyder
Q-eight:isk roulette. Till slut lyckades han uppmärksamma oss andra om detta faktum. Vi stannade till vid en mack där vi fick betjäning medelst handlingskraftig påfyllning av våra tankar (eller rättare sagt hojarnas...)
Medan vi stod där stormade det in tre stadiga gentlemän på gamla klassiska Guzzis. De parkerade och kom oss till mötes. Många "Belissima" och "bella" utväxlades och så småningom kom det fram att en av männen var president i Club Moto d´Epoca i Bellagio.
Handskakningar mellan presidenterna utväxlades och vi fick en uppvisning av hur en riktigt låg tomgång låter. Vi rotade fram några klubbmärken att överlämna och då kastade sig Bellagiopresidenten upp på sin hoj, medan en av de övriga uppmanade oss att stanna ytterligare några minuter. Vi läskade oss med svala drycker, fotade och mådde gott. Så småningom dök presidenten upp igen och lämnade stolt över både klubb-kepsar och
t-shirts. Vi åkte därifrån med en skön känsla av att ha stött på ett gäng trevliga gubbar som fördrev en ansenlig del av sin tillvaro tillsammans på macken med något gott att dricka i sina glas... En tillvaro som kändes långt ifrån ekorrhjulets stadiga, knarrande lunk.
På vägen tillbaka ”hem” till Mandello tänkte vi handla lite presenter till dem därhemma, Kjelle ville dock ta sin välljudande siesta och åkte raka vägen. Vi andra 3 stannade till i Lecco för att handla, parkerade på nån bakgata som vi senare knappt hittade tillbaka till. Presenthandlandet blev dock ganska återhållsamt då vi inte hittade alls det vi sökte. Nicke köpte emellertid sidenkalsonger åt sig själv och verkade nöjd med det.
Efter nån svettig timme i Lecco åkte även vi andra tillbaka till hotel Al Verde och tog siesta på balkongen.
På kvällen var det bestämt att vi skulle ner på byn och äta middag. Några tvekade lite inför att promenera ner för berget men så blev det till slut. Efter lite strosande i byn så hittade vi en lagom liten och pittoresk restaurant inne på en bakgård. Slog oss ner och beställde väl pasta om jag minns rätt. När vi beställt så dök det upp en tjomme till vid bordet, det visade sig att han var somellier. Han tog oss med in i en liten men naggande god källarlokal där han serverade kyld aperetif och förevisade sin imponerande samlig av årgångsviner. Där fanns vin med olika Guzzimodeller på etiketterna men vi beställde ett par flaskor rött av någon sort som mannen rekommenderade. Även denna middag känns bra att minnas.
Hem skulle Jari och Nicke naturligtvis visa sig på styva linan och vandra i natten uppför berget men si det ville varken Tobbe eller Kjelle. Dessa lyckades istf taxi få personalen på restauranten att skjutsa för en spottstyver.
Fyra sega gubbar landar tidigt i säng denna kväll.
Körsträcka:
Mandello del Lario – Bellagio – Mandello del Lario ca: 4 mil
Boende:
Hotel Al Verde
Kostnaden för boende i dubbelrum var endast 20 EUR/pers/natt inkl väldigt spartansk frukost och det blev sjuhelvetes dyrt tillägg för pålägg till frukosten.
Tack till:
Club Moto d´Epoca i Bellagio
Tack även till den unge man som efter stängningen av restauranten, skjutsade Tobbe och Kjelle uppför berget till Al Verde (de övriga 2 skulle vara hurtiga som vanligt, förstås).
|
|
