 |
Dag 6, fredag 7/8, Örnnästet och Grossglockner
Tidig morgon åtminstone för Jari och Nicke som bestämt att de skulle ut på morgonjogging. Kul att vakna överhuvudtaget, bankandet i fleischeriet i arla morgonstund hade triggat lätt oroliga mardrömmar om att serveras som schnitzel och sylta till nästkommande kvälls gäster.
Löpturen var plågsamt härlig, mer på grund av de vackra vyerna längs den bergtagna sjön än Jaris enerverande Duracellöpning. Nåväl, jag tar några strategiska ”känna på vattnet-stopp” för att rädda situationen. Efter svalkande dusch fick vi oss till livs en härlig frukost med allehanda hemsnickrade pålägg. Det var skinkor och korvar med ost, vitlök, oliver och jag vet inte vad. Försökte så gott det gick att slå undan morgonens drömscenarier medan jag diskret spanade runt efter de andra gästerna från gårdagskvällen.
När vi gick till rummet för knyta ihop packningen försvann Tobbe in i pensionatets lilla Fleisheributik, vilket vi senare kom att berömma som ett i alla meningar gott initiativ.
När vi strax därpå sadlade på packningen stående på den tjusiga parkering som sluttade lätt neråt mot sjön och Tobbe av någon outgrundlig anledning flyttade sin hoj så stödet stod på ”uppsidan”, då han skulle peta ner mitt liftande bygellås i sin tämligen tomma sidoväska, fick vi morgonens andra pulshöjare. Saken var den att Tobbes hoj välte mot en parkerad bil. Turligt nog plockade han raskt fram sina ädlaste pingisreaktioner och fångade tag i nylonpackväskan medelst en lurig backhandscross.
Bättre att offra sömmen på ytterfickan än att buckla en slaktares bil, som det heter…
Vi hade ju bestämt oss för att ta en avstickare till Berchtesgaden/Obersaltzberg i sydöstra Bayern, precis snubblande på gränsen till Österrike, för att där spana i Örnnästet på vår färd till Heiligen Blut vilket var dagens etappmål. Oj, så mysiga vägar vi slingrade oss fram längs i saltdistriktet innan vi landade i den relativt tätrafikerade orten. Vid ett stopp längs vägen för tömning och fyllning av vätska samt kylning medelst glass, inhandlade vi nödvändiga varor i en stor matvarubutik som kunde ha varit timewarpad direkt från femtiotalet.
När vi väl lokaliserat avfarten upp mot örnnästet började en klättring längs smala serpentiner i skogslandet upp till en turiststation där bytet till buss skulle ske. MC-parkeringen var föredömligt placerad så att det var möjligt att hålla uppsikt över hojarna från restaurangens uteservering. Därför beslöt vi att helt sonika lämna körutstyrseln hängande över hojarna under vår exkursion upp till stället ”where eagles dare”. Men innan vi hoppade på bussen såg vi till att smörja kråset med en stadig lunch och en pilsner. Bussturen upp var inget för folk med svindel. Serpentinerna slingrade sig brant uppåt och det enda som stod mellan stupen på hundratals meter och oss storögda var en låg stenmur som symboliskt skiljde oss från det fria fallet. Vi hade läst på lite i förväg och visste att vägen upp, med alla vackert stenlagda tunnlar, liksom Kehlsteinhaus med guldhiss och anslutningstunnel var en gåva från partiet till Hitler på hans femtioårsdag. Alltihop hade tydligen byggts på endast trettio månader. Se där vad man kan göra bara man har tillgång till gratis arbetskraft… (Som en parantes kan nämnas att det är inte är mer än lite drygt femtio månader till Il presidente blir jubilar… ;).
Tunneln till guldhissen var fullpackad med folk så man fick lite andra associationer, men vi såg som tur var inga duschmunstycken i taket. I hissen ryade knapptryckargubben på Jari när han fotade med blixt, men det är kanske inte att undra på. Tänk att åka upp och ner dagarna i ända hopknycklad med svettiga turister som inte ens klarar av att följa instruktionerna på förbudsskyltarna. Vi lämnade raskt huset och klättrade vidare mot toppen där det just var en sådan utsikt i alla väderstreck. Mycket fotande och funderande senare tog vi oss ner i ett formidabelt störtlopp med buss. Vägen är så smal så när bussarna möts på vägen får bussen som är på väg upp stanna i en ytterkurva för att den andra skall lyckas pilla sig förbi.
Efter alla intryck vi fått var det inte helt lätt att kränga på sig körkostymen för ett pass på
ca. tjugo mil, även om vi visste att det var roliga vägar som låg framför oss. Tjugo mil kändes ändock bra och som en lättnad, då Nickes GPS till att börja med hade fräckheten att påstå att det var typ trettiofem mil väg fram till Heiligen. (Den var nämligen inställd på att undvika betalvägar).
Klockan var rätt sent på dagen när vi kom fram till betalstationen för Grossglockner vilket som någon tröst innebar att biljettpriset var tolv istället för tjugo euro. Medan vi samlade oss för kurvstoppningen förundrade vi oss över alla fantomer och dårar som fräste upp och ner mot betalstationen på trampjohnnar. Vi som började tycka att det var lite jobbigt att köra cykel med motor!! Detta upptäckte vi sedan var rätt farlig distraktion, speciellt på uppvägen. Tajta cykelbyxor borde förbjudas på kvinnor, åtminstone om vägverket får säga sin mening…
Vi stannade för fotografering och filmning på några ställen längs vägen mot toppen.
Då upptäckte vi att våra sinnen inte riktigt var intrimmade för alla dessa inputs. Det kändes skitäckligt att kliva av och parkera hojen, eftersom hjärnan omöjligt trodde att den skulle kunna stå kvar på stödet, utan istället på egen hand bege sig ner för sluttningar och stup. Att starta på väg uppåt kändes också som en av de första draglägeslektionerna i Malmbergs-backarna en gång för länge, länge sedan.
När vi åkte upp mot Frans Josef-Höhe (kolla gärna panoramakameran på: http://www.grossglockner.at/en/service/grossglockner-auf-einen-blick/) så stannade Tobbe på en parkeringsficka längs vägen. Vi andra fortsatte upp för att spana in glaciären. På nervägen vinkade Tobbe in oss för vad som visade sig bli en avsmakning av den ljuva rökta skinkan han så insiktsfullt (och fördomsfritt) köpt hos slaktar´n. Den satt som en snyting i magen, för nu var det bra många timmar sedan vi senast hade ätit. Raskt upp i sadeln igen och sedan raka spåret mot ett villapensionat i Heiligen Blut där Jari hade bott under en bilsemester förra året
När vi körde genom byns trånga gränder överröstade symfonin från våra häck-pipor en orkester som försökte underhålla torgets många gäster. Men det tog vi inget extra för…
Klockan var efter åtta på kvällen när vi landade, så en snabb dusch, ett par bira sedan skyndade vi ner till den klassiska mc-restaurangen Almcasin, på campingen där Jari spilt en del i sin gröna ungdom. Vi blev väl mottagna av riktigt, riktigt duktiga servicemänniskor som genast såg till att vi kände oss välkomna och som hemma (de kan nog helt enkelt inte ha kommit ihåg Jaripojken från förr!?;).
Vi fick också trevligt sällskap av ensamriddaren Robban, en klubbmedlem från Göteborg som tyvärr av någon anledning fått för sig att åka Ducce 898 (själplågare kanske!?;). Han hade suttit på torget i allsköns ro när vi brummade förbi och störde ordningen. Dock inte som någon överraskning då han hade full koll på våra förehavanden genom vår Mandellodriveabout-blogg. Själv skulle han ägna tre eller om det var fyra veckor att fräsa runt i Österrike utifrån en fast bas, men med endast en liten ryggsäck som sällskap.
Bra mat, och god dryck, trevligt sällskap och genuint trevlig kypare (sonen i huset), som bjöd både på sig själv och Jägermaistern med lika glatt humör, gjorde kvällen till en höjdare. Innan vi slutligen travade hemåt i mörka natten, lokaliserade vi några olika versioner av vår egen klubbs klubbmärke, på den stora tavlan där mången knutte fäst sitt hjärtas bomärke här i det heliga blodet, ända sedan tidigt sjuttiotal. En fullspäckad dag och den där snapsplankan gjorde att vi somnade som små nöjda barn innan ögonlocken ens gått igen.
Körsträcka:
Imwinkl - Heiligenblut ca: 35 mil
Boende:
Privat pensionat, nån som minns namnet???
Kostnad 32 EUR, om jag minns rätt, inkl. frukost
Tack till:
Robban som visade oss vägen hemåt igen efter den sena middagen.
|
