|
Dag 9, måndag 10/8, Det heliga inträdet
Det var inte utan att det pirrade i magen och annorstädes när man slog upp ögonen och insåg att det var just denna dag som man skulle uppfylla sitt ”heliga” löfte. Tänk, idag är dagen då man äntligen skall ta hem hojen till fadershuset…
Eftersom det bara var en sträcka om ungefär sex mil mellan Clusano och Mandello hade vi som plan att åka runt Lago di Iseo på lite små bergsvägar. Betänk att våra kroppar vid det här laget var inskolade på att nöta sadel minst en arbetsdag per dygn.
Vi tog det ändå rätt lugnt vid frukosten, nästan som om vi inte riktigt förmådde beträda den sista sträckan inför resans stora mål. När vi sedan var redo för detta så såg vi hur mörka moln drog in över bergen på andra sidan den vackra sjön. Jaha, då tog vi ett raskt beslut om att försöka skynda oss via den kortaste vägen för att inte behöva inträda som dränkta katter i Mandello. Efter någon kilometer sprack den förhoppningen. Nåväl, det var bara lätt regn som upphörde efter kanske tjugo minuter. Kjelle som i vanlig ordning låg först, valde i lika vanlig ordning helt andra riktningar i korsningarna än vad min Navigator föreslog. I en korsning blev jag så purken så jag helt sonika slog av den. Vi åkte genom små orter med trafikkultur som gjorde en häpen. Rätt rädd också emellanåt skall erkännas! Det gäller verkligen att hålla koll bakåt, ha livlig fantasi och försöka stå ut med galna omkörningar som företas närapå mellan skinnstället och huden. Mitt i allt bromsade Kjelle in där vägen gick mitt på en äng eller något liknande. - Vad är det nu då? Kjelle pekar med hela handen. Aha! Vi hade bromsat in vid Brembo-fabriken, se där, den finns tydligen på riktigt…
Vi bestämmer oss att stanna och käka lunch så snart vi finner ett lämpligt ställe, alltmedan spänningen stiger i kroppen. Vi kommer in i Lecco och jag ser då hur många lämpliga ställen som helst, men inte Kjelle som borrar i täten. Ut på motorvägen mot Mandello, där ser vi skyltar om en Pizzeria och svänger av upp mot sluttningen. Vi parkerar och klär av oss bara för att finna att restaurangen har stängt denna dag. Nåväl, vi får väl vänta med att käka till vi kommer till Mandello. Kjelle påpekar att vi skall ha huvudena på skaft eftersom det är lätt hänt att man missar avfarten. Nicke riggar videokameran på styret, ligger sist i ledet och filmar hela sista biten genom halvtunnlarna in mot staden. Plötsligt sträcker Jari armarna i luften och Nicke följer blixtsnabbt med med kameran. En vägskylt förkunnar att vi nu minsann är i Mandello del Lario, Iiiiihaaaa!! Jublar vi alla, äntligen hemma!!
Vi stannar till vid en restaurang på vänster sida av vägen, med lätt darriga ben beträder vi stället och lotsas ut på en serveringsaltan där vi lätt omtumlade slår oss ner. En halvliten kille i bordet intill ser på oss och pratar sedan med sina föräldrar. Guutzzi är väl ungefär vad jag uppfattar, och funderar sedan länge på hur han kunde lista ut det… .
Pizzorna och Birran smakade utmärkt och kryddan som man nästan inte trodde var på riktigt var utsikten genom lövverket för där ovanpå en ockragul huskropp stod det magiska namnet: MOTO GUZZI. När vi samlat ihop våra kroppar ovanpå våra nyhemkomna reskamrater, tog Kjelle som tidigare varit här täten genom den gyttriga stadsplanen. Först åkte vi en tur förbi Agostinis märkligt lilla lokal. Stängt för semester sedan den 8:e augosto!! Attans!!
Nåväl, vi tog sikte mot Al Verde för att få checka av oss packningen. Vägen vindlade sig uppåt och som tur var för oss ”nybörjare” fanns det små skyltpilar med anvisning om i vilken riktning Al Verde låg. Skeptometern slog dock i botten när en pil pekade in oss på en bakgård och vi i princip fick runda ett utomhusbord med en massa människor för att komma vidare. I nästa sekund hade mina framförvarande kamrater tvärstannat för nu skulle vi tydligen igenom en snäv S-kombination följd av den brantaste pist jag någonsin beträtt utan skidor på fötterna. Lite till mans tänkte vi nog; ”hur tusan skall det gå att komma upp där sedan?” Vi checkade in och som vanligt var det Jari och Kjelle som drog det längst strået när det gäller rums-snyggishheten. De hade balkong denna gång också, vilket vi då lika uppenbart inte hade heller denna gång:(.
Efter lite förfriskningar på balkongen och lite funderande åkte Jari och Nicke ner i byn för lite rekognoscering. Bl.a besökte vi ett snabbköp där vi bunkrade upp lite pilsner, läsk, glass och annat som vi behövde. En mycket vacker kvinna kastade långa glada ögon efter oss, vilket vi självklart inte brydde oss om det minsta lilla…
Glassen slevade vi sedan i oss på ett torg, alltmedan vi funderade på om det var just den eller den förbipasserande som kanske var ansvarig för hur väl skruvarna var dragna i våra hojar.
På vägen ner hade vi passerat byggnader med eggande skyltar som: LaFranconi silenziatorie, Gillardoni och andra läckerheter, alla lokaler förvånansvärt små till formatet, och alla naturligtvis med neddragna pansarplåtsluckor för fönstren… Men trots allt! Tydligen finns också de i det verkliga livet, om än och stängda.
Vi besökte också en liten marknad och hamnen där vi försökte jaga fram någon som kunde förtälja för oss hur man skulle kunna få kontakt med någon ansvarig person på Guzzi-museumet, som vi varit förbi och självklart funnit qiudono för semester, under halva juli och hela augusti.
Jari och jag smög oss in i någon gränd där muren var så låg att vi kunde spana in på fabriksområdet och förvånas över testbanan som mer såg ut som en knagglig och osopad cykelbana i förfall. Genom våra vassa kameraobjektiv såg vi in genom ett fönster som vi hoppades var ljusinsläppet på en hemlig utvecklingsavdelning. Ja, djäklar! Satt det inte en stor färgbild på väggen. Snapp, snapp, snapp. När vi sedan skärskådade spionfotografierna upptäckte vi till vår förtrytelse texten ”Rock´n run”, nää, det var alltså inget nyare än en tio år gammal V11 sport…
Nu var vi alltså äntligen i Mandello, och så visar det sig att allting, precis allting som har med Guzzi att göra är stängt för semester… life is cruel, men samtidigt skrattretande lustigt.
.
Under vandringen genom byn så vaknar tankarna kring byggnadernas arkitektur och stil. Många av husen ser ju ut som om de stått där och sett likadana ut sedan före hjulet var uppfunnet. Man upplever att människorna här nog lever sitt liv mer ute på torget tillsammans och att huset mer är ett ställe där man tillbringar natten. Det är också intressant att se hur väl instängslade alla villorna är och man inser genast att det ändå finns rätt stora kulturella skillnader mellan oss.
Väl hemma hos kompisarna igen utbytte vi tankar över några kalla och bestämde oss för att äta kvällens middag på stället. Det blev ett sorts smörgåsbord som kom till oss i stället, den ena rätten efter den andra, många smaker och ljuva dofter på parad inför våra smaklökar.
Den läckra vitlökssalamins kunde man efter detta återuppleva under ett par dagar så fort man uträttade något i deras märkliga sanitetsporslin, vilka enligt vad Tobbe fortfarande hävdar skall beträdas som man sitter på en hoj, d.v.s. med bröstet mot tanken…
Körsträcka:
Clusano – Mandello del Lario ca: 6 mil
Boende:
Hotel Al Verde
Tack till:
|
